”Uppväxten i familjehem har räddat mitt liv”

Han säger att han varit med om det mesta. Uppväxten med en frånvarande pappa och en missbrukande mamma var svår. Det fanns sällan någon mat hemma och ingen ordning, inga regler, inget att förhålla sig till.

– När jag var 10 år började jag balla ur och mamma skickade frivilligt iväg mig. Jag hamnade på barnhem i Malmö. Ja, det finns barnhem i Sverige. Många tänker på de rumänska som vi fick se kablas ut över världen på 90-talet. Barnhemmet i Malmö var mer som ett dygnet runt -fritids. Jag fick mat, en säng med rena lakan, mina kläder var rena och de vuxna såg till att jag duschade, borstade tänderna och sånt skit som jag aldrig gjorde hemma, säger Martti Alfredsson.

Efter ett år på barnhemmet blev han placerad i ett familjehem utanför Helsingborg.

– Jag testade deras gränser ständigt och förstår att det måste ha varit jättejobbigt för dem. Jag hade min gamla livsstil med mig. Jag var en jävel på att snatta och jag fick stryk. Det var också tydligt att de favoriserade sina egna barn. Sammantaget funkade det inte alls för mig så jag tänkte: jag rymmer väl.

Tanken var att ta cykeln ner till mamman i Malmö men när han knackade på ett hus utanför Ekeby för att fråga efter vägen fattade familjen där misstanke.

– De sa att jag kunde stanna hos dem några dagar och ringde socialtjänsten. Sen var det tillbaka till barnhem.

Eftersom han hunnit bli för gammal för det förra blev han placerad på ett nytt barnhem i Lund.

– Det var fantastiskt bra. Både jag och min bror bodde där och jag sa att jag inte tänkte flytta utan honom.

Efter en tid skulle bröderna fira jul hos sin mormor och morfar. Martti blev lämnad av barnhemspersonalen och hans bror åkte tillsammans med mamman. Efter några dagar dök det upp tjänstemän som skulle omhänderta Marttis bror med stöd av LVU. Med dem var även två polisbilar.

– Det hade alltså tagits ett beslut att min lillebror skulle omhändertas. Jag blev triggad av polisens närvaro och det blev värsta kriget. Jag attackerade min socialtant, polisen fick gå emellan, min storebror gav sig på dem och allt var bara kaos. Där startade mitt förakt för myndigheterna. Om inte polisen varit med hade vi nog bara följt med.

Nya hem, nya rymningar

Tiden på nästa ställe, i Ystad, var bra. Familjehemsföräldrarna var i 55-årsåldern och hade utflugna, biologiska barn. Men när familjen skulle flytta till Katrineholm rymde Martti igen.

– Det var som att jag kände lojalitet mot morsan som var kvar i Malmö. Jag sa till brorsan, som flyttade med till Katrineholm, att jag skulle hämta honom sen. Men det blev för långt även för honom så han blev omplacerad i en fantastisk familj i Malmö.

Nya familjehem, nya rymningar. Under ett möte med soc när Martti gick i 8:an bad han att få flytta hem till sin mamma igen. De kunde inte neka eftersom han inte var omhändertagen enligt LVU.

– Hos mamma gick det bara utför. Det fanns inga regler. Jag rökte och umgicks med fel folk. Jag och polarna var ute och hittade på skit och jävelskap varje dag. Mamma prioriterade bara sig själv och alla pengar gick till alkohol, cigg och kaffe. Jag minns fortfarande smaken av mögligt bröd. Man fick helt enkelt äta det som råkade finnas hemma.

En kväll tappade Martti det. Han slog sönder alla möbler, gapade och skrek.

– Jag ringde Mia och Peter, paret i Malmö som min bror bodde hos, och frågade om jag fick flytta in. Det tog bara två dagar sen lämnade jag mamma. Då hade Mia och Peter målat och fixat ett rum så jag skulle få det fint. De var otroliga människor!

När allting vände

Hos Mia och Peter kände Martti sig för första gången sedd. Och han har svar på hur man ska bemöta en ”stökig kille”.

– En bra människa ser oftast vad som behöver göras. Mia och Peter visste var jag kom ifrån. De gav mig kärlek. De klappade om mig, kramade mig och sa att det skulle ordna sig, att ”vi löser detta tillsammans”. Det är bara att jämföra med en hund. Du kan inte förvänta dig att den ska kunna allt från början. Du måste börja med att skapa ett förtroende. Det går inte att gapa och skrika. Man kan ge tillrättavisningar på många sätt. Och att förminska någon som är obalanserad triggar bara och den onda cirkeln är igång.

Familjehemmet Mia och Peter blev början till vändningen.

– Det låter banalt men det var kärlek. Och gränser. Vi hittade på saker. Peter gillade att laga mat och jag fick vara med. Vi spelade squash. Jag kände mig liksom… uppskattad. Mia var lärare och hjälpte mig med skolan. Och så var det tydligheten. De sa: ”vi kan inte hindra dig från att åka till din mamma eller träffa dina kompisar men ge fan i dumheterna. Minsta lilla skit så åker du ut.” Då gick jag i nian och de tillät mina kompisar att hänga hos oss. Det var ok att vi drack öl. Men där gick gränsen.

– Bekräftelse och kärlek är avgörande. Om någon säger: jag litar på dig, jag tror på dig. Detta får du av oss. Vad får vi av dig? Då vill man leva upp till det.

Han säger att familjehemmen är det bästa som hänt honom. Även de dåliga. Någon terapi har han inte fått förutom under tiden på barnhemmet i Lund.

– Då gick jag regelbundet på BUP men annars har jag fått lära mig att hantera saker själv. Jag har fått välja min fajter och inser ibland att jag kan framstå som ganska hård när jag inte förstår varför människor inte bara tar tag i sina liv. Men jag inser också att det inte är lika lätt för alla.

Efter några struliga år träffade Martti en tjej som han blev upp över öronen förälskad i.

– Det var som att jag bara bestämde mig då. ”Nu ger jag fan i det!” Jag gick från tungt kriminell till helt laglydig över en natt. Faktiskt.

Förtroende är a och o

Idag är Martti 41 år och lever ett vanligt Svensson-liv, som han uttrycker det. Med fast jobb, villa, fru och bonusbarn.

– Jag har ett bra liv som vuxen. Jag hade lite problem med ekonomin ett tag som jag får äta upp men annars inga konstigheter. Jag har aldrig tagit knark, jag skyr det som pesten efter alla år med morsan. Så jag kan gå rakryggad genom stan. Jag har tagit alla mina erfarenheter och gjort något positivt av det.

Martti närde länge en dröm om att bli behandlingspedagog men det har hittills inte funkat på grund av ekonomin.

– Det vore jätteroligt att få jobba med barn och ungdomar som haft det tufft och är i obalans. Det sistnämnda är nog det svåraste. Att vara obalanserad är som jag ser det att sakna tillhörighet. Varför blir jag behandlad såhär? Tycker inte mina föräldrar om mig? Att ha de tankarna i huvudet parallellt med allt annat som snurrar för en tonåring är minst sagt tufft. Min pappa försvann när jag var fem år. Han hamnade i fängelse för mord efter att ha skjutit sin bror. En sådan start i livet påverkar en människa.

Han är tydlig med att man som familjehem behöver anpassa sig efter barnens behov.

– Förtroende är a och o. Om man lyckas skapa det är halva jobbet gjort. Vi lever i så olika världar. Som familjehem behöver man genuint försöka sätta sig in i vad barnet kommer från. Att förstå att det inte är lätt att prata när man är rädd och osäker. Att våga se behoven. Men också vara tydlig med regler och förklara varför man gör som man gör. Att inte vända kappan efter vinden utan vara tydlig från början och stå på sig när barnet börjar testa gränser. Många av de placerade barnen kommer från en livsstil och kultur som innebär att de testar på ett helt annat sätt. Nu snackar vi inte att höja volymen på stereon utan om hot och våld.

– Jag hade inte varit här idag om det inte vore för alla familjehem. Jag hade varit nedknarkad, suttit i fängelse eller varit död som många av mina barndomsvänner. Så jag är verkligen inte bitter. Jag är en av de som klarade sig. Familjehemmen är det bästa som hänt mig.

Text: Pernilla Gudmundsson
Foto: Privat

Kom och lyssna på Martti och hans erfarenheter som uppvuxen i familjehem under vårt informationsmöte torsdag 18/11 kl. 18