”Jag har en närmare relation med min familjehemsbror än med min biologiske bror”

Hur är det att växa upp med familjehemssyskon? Sara Andersson är idag 35 år och fick två extra syskon när hon var åtta år. Hon ser dem som en självklar del av familjen.

– Vi firar alltid jul, midsommar och påsk ihop. Min äldsta dotter är lika gammal som min ena
familjehemsbrors dotter och de har en vanlig kusinrelation. Kort sagt: de är vår familj.

Saras mamma var en engagerad familjehemsförälder.

– Alla barn var mammas barn. Det var alltid mycket barn hemma hos oss. Och när vi flyttade till ett större hus såg hon chansen att ge fler barn möjlighet att bo och må bra hos oss.

De började med att vara avlastningshem var tredje helg för ett syskonpar. Därefter flyttade en fyraåring och en tvååring in på heltid.

– Jag och min bror var fulla av förväntan och såg fram emot att få småsyskon. Det var två pojkar och den äldsta var lika gammal som min bror så de hade mycket utbyte. Och jag fick vara storasyster. Mamma krävde aldrig något av mig men jag tyckte det var roligt att hjälpa till och när småkillarna blev för jobbiga så drog jag mig bara tillbaka på mitt rum. Jag såg dem alla som mina bröder.

Den biologiska mamman till pojkarna kom ibland och hälsade på. Ibland dök hon inte upp när de hade bestämt.

– Jag minns att jag tänkte att hon var väldigt barnslig, trots att jag själv bara var åtta år. Hon kunde liksom inte ta ansvar eller planera, det var så tydligt. ”Oj då, jag missade visst tåget”, ”hoppsan, hade vi bestämt idag?”. Hon kändes liksom inte vuxen och jag kunde förstå varför hon hade svårt att vara förälder. Det var alltid tvivel runt henne men hon ville inte skriva över vårdnaden på min mamma och jag minns att jag tänkte att jag skulle bli jätteledsen om småbrorsorna skulle flytta ifrån oss, säger Sara.

Var det någon gång jobbigt att ha extrasyskon?

– Haha, visst har jag någon gång önskat att de aldrig flyttat in men det var mest i början innan vi alla hade vant oss. De var rätt jobbiga och hade liksom ingen uppfostran – vi fick alla hjälpas åt att uppfostra dem. Sen acklimatiserade de sig ganska snabbt och förstod vad som gällde, de var ju så små. Det kanske är tuffare att få hem en trettonåring med attityd.

Utöver småbröderna så kom och gick flera andra barn. Saras mamma ryckte in när det behövdes. En kort period flyttade ett spädbarn in och under ett knappt år även en tonårstjej. När Sara fyllde sexton år flyttade hon till internat för att fokusera på sitt stora hästintresse.

– Sen blev jag vuxen och fick barn själv när jag var 25. Men jag har alltid haft en stark relation till mamma och alla mina syskon. När min dotter var liten frågade hon om vi var släkt på riktigt med mina familjehemssyskon och deras barn. ”Ja”, svarade jag. De är vår familj, det behöver inte handla om blodsband”. Idag har jag en närmare relation med min ena familjehemsbror än med min biologiske bror. Vi har liksom samma tänk – det sitter inte heller i blodet.

Fått en ökad förståelse

Sara reflekterar över uppväxten och hur det var.

– Jag tänker på hur lycklig mamma var. Att hon alltid var hemma, med undantag av några nattpass inom vården. Att hon mådde bra av att få göra det hon brann för: ta hand om alla barn. Många har frågat mig om det inte var jobbigt för mig. Men jag var alltid fri. Jag minns att det var skillnad för en av mina kompisar som alltid fick passa sina småsyskon. Min mamma var ju alltid hemma. Jag tänkte aldrig på det som något konstigt.

Att familjekonstellationer ser olika ut är helt naturligt för Sara. Något som har hjälpt henne till en större öppenhet och att inte döma på förhand.

– Jag hade en klasskompis som också hade familjehemssyskon. Deras föräldrar var missbrukare – barnen kunde inte bo hemma så då fick de bo hos min klasskompis, det var inget konstigt med det, tänkte jag. En av mina bästa vänner var själv familjehemsplacerad under uppväxten. Hennes pappa blev nykter när min vän var i tonåringen men det var inte tal om att hon skulle flytta hem då. Efter 25 år är han fortfarande nykter och de har nu en jättefin relation. Det är fantastiskt att se att man faktiskt kan ändra sitt liv. Han kunde inte ta hand om sitt barn då, men tar igen det med råge nu och tar fullt ansvar som morfar.

Har du tankar på att själv bli familjehem?

– Ja, jag har ju levt i denna världen från jag var åtta år tills nu kan man säga. Jag har en grundförståelse för varför vissa barn inte kan bo hos sina föräldrar och att de behöver ett nytt hem där de kan få trygghet, kärlek och respekt. Men just nu har vi tillräckligt med barn hemma: jag har tre, min blivande sambo har tre och snart utökar vi med en liten. Men man ska aldrig säga aldrig. Barnen är snart tonåringar och kommer inte att bo hemma för evigt. Jag skulle kunna tänka mig att vara helg- eller jourförälder. Jag tycker inte det vore något konstigt och kanske har jag en fallenhet för det med min bakgrund.

Vad skulle du vilja säga till dem som funderar men tvekar att bli familjehem?

– Prova att bli helgförälder! Då binder man inte upp sig och kan känna in hur det är. Eller ta emot en jourplacering i några månader. Det kan vara berikande. Eller kanske man vill ha fler syskon till sina biologiska barn. Var då inte rädd för att du sätter dina biologiska barn åt sidan – jag har i alla fall aldrig upplevt det så – tvärtom.