”Alla barn kommer in i hjärtat”

Som jourhemsförälder får Kristin ofta frågan om hur man orkar ta emot barn i kris och sedan lämna dem när uppdraget går vidare till ett familjehem.

– Vi gör detta för att försöka skapa trygghet och så frön hos barnen. Det är vårt uppdrag. Det vi ger dem under den korta period de är hos oss hoppas vi kan följa med dem vidare. Men visst känns det varje gång de lämnar. De är mina hjärtebarn.

Kristin och hennes man Benny har alltid engagerat sig i utsatta barn och ungdomar. När deras egna barn var små tyckte de att de hade tid över på kvällarna. Benny deltog varje vecka i en aktivitet för ungdomar som var i riskzonen att hamna snett och Kristin träffade unga tjejer som hade det jobbigt.

– När våra egna barn blev större räckte inte tiden till på samma sätt och vi blev istället kontaktfamilj. Då kom det hem barn till oss en helg varannan vecka, säger Kristin.

Under en period var de familjehem, engagemanget växte sedan till att ta bli kontrakterat jourhem för Landskrona kommun i fyra år. För fjorton år sedan kom även frågan från Helsingborg om ”mamma-barnplacering” – då både barn och mamma behöver hjälp och skydd under en tid. Numera är det dock bara barn som gäller och för Kristin betyder det att hon jobbar som jourhem på heltid.

– Vi har två platser i vårt hem för barn som akut behöver ett tillfälligt hem. Utöver det har man, precis som det låter, jouren. Just nu är vi sju jourhem i kommunen och det innebär att vi har jouren var sjunde vecka. Då ska man vara beredd att ta emot ytterligare barn under den veckan. Det kan handla om barn som påträffas vid lägenhetsbråk eller små barn som driver på stan och inte vågar gå hem. Då tas de om hand akut och får stanna i jourhemmet över natten eller helgen.

Under tiden barnet är i jourhemmet startas en utredning. Ibland kommer man fram till att barnet ska tillbaka till sin familj – kanske med stöd och hjälp från soc – eller så blir beslutet att placera barnet i familjehem. Sen ska man försöka hitta det rätta hemmet för det enskilda barnet. Matchningen är viktig men idag allt svårare eftersom det är stor brist på familjehem. Tanken är att det inte ska ta mer än 4-6 månader men nu är det inte ovanligt att barn får stanna i upp till ett år i väntan på rätt familjehem.

Hur uppfattar du ditt uppdrag – vad är kärnan?

 – Det handlar om att skapa en trygg miljö för barnen som kommer. Det är viktigt att vi får inblick i vad de varit med om så att vi kan möta dem på ett bra sätt. Initialt har vi fokus på tryggheten så att barnet vågar öppna upp. Sen blir det mer som en vanlig vardag. I vissa fall kanske barnen mår dåligt, är ledsna och har svårt att sova. Då kan vi ha en säng i vårt sovrum om de vill sova hos oss. Under utredningen försöker vi vara den trygga famnen. Barnen är i ovisshet om vad som ska hända och jag finns där under tiden. Eftersom det är brist på familjehem har vi dem ofta längre än vad som är tanken. När det finns en plan för flytt handlar det om att förbereda dem för det på bästa sätt.

Hur har det varit för era biologiska barn?

– Vi har frågat dem så många gånger. Såklart att vi var rädda för att de skulle känna sig undanskuffade. Men de har alltid svarat att det inte spelat någon roll, för vi har varit med dem oavsett. Döttrarna höll på med hästar och vår son var aktiv inom fotboll. I båda fallen var det ju så lätt att ta med hela familjen, fikakorg, heja och ha roligt. Vi har alltid gillat att hitta på saker, det har blivit en livsstil för hela familjen. Mellandottern, som är vuxen nu, brukar säga att om hon vinner pengar ska hon öppna tivoli så att alla barn som inte har samma möjligheter ska få gratis inträde. Jag tror vi har gett våra barn bra värderingar för livet. Vårt engagemang har format dem och det är naturligt för dem att vilja ta hand om andra. 

Vad är det bästa med att vara jourhem? Varför gör du detta?

– Att få finnas där för ett barn som behöver stabila vuxna runt sig är lönen. Att ta med barnen på aktiviteter som en djurpark eller ett badland – att se deras lycka fyller både mig och min man med glädje. Att vi kan få vara med och bidra, umgås, så frön. Det har blivit vårt liv och vi älskar det. Sen har vi också ett ovärderligt samarbete mellan jourhemmen. Vi är som kollegor och barnen känner varandra, vi hittar på saker ihop och hjälps åt. Att barnen får träffa andra i samma situation gör att de inte känner sig ensamma.

Vad är ditt råd till den som är nyfiken på att bli jourhem?

– Du ska bara göra det! Det passar inte alla men våga testa! Boka tid med familjehemsenheten i din kommun, häng på och träffa oss i jourhemsgruppen och ställ alla frågor du har! Sen kan man som sagt testa. Man binder inte upp sig. Om det fyller dig med lycka så vet du att det är rätt för dig.

Kan du förstå att man är rädd för att bli känslomässigt engagerad?

– Det är klart att det känns men det ska man inte vara rädd för. Jag har varit med och hämtat barn på BB. Jag har känt hur hormonerna gör mig redo, hur det spritter och man knyter an till bebisen. Men man måste tänka att uppdraget är att ta hand om detta barn just nu. Man har möjligheten att ge den bästa starten, eller en bra tid oavsett när. Men visst minns jag första gångerna som barn lämnade oss. ”Hade du fått bestämma hade vi byggt om stallet så vi kunde ha kvar alla barnen!”, sa min man. Sen lär man sig att göra det bästa av det. Vi är där för barnet i ett krisläge, därefter får man lita på att de får det bra långsiktigt. Vi får glädjen att få lära känna en individ. Vi bara lånar.

– Sen kan jag bli lite rädd när det är mycket problematik runt barnet. Jag känner så starkt för det och undrar… kan någon annan älska detta barnet som jag gör? För alla barn kommer in i hjärtat. Vi håller kontakten med många av de som är äldre. Vi har varit på bröllop, studentfester och gläds åt att vi fick göra skillnad för dessa barn. Vi har också barn som flyttat hem igen och föräldrarna varit så tacksamma, hör av sig och tackar för att vi tog hand om deras barn under en tid av kris. Då får jag rysningar. Jag brinner för detta.

Text: Pernilla Gudmundsson
Foto: Privat