”Jag har alltid varit familjehemsförälder”

När Åsa flyttade till en gård utanför stan med sin man och två barn tyckte hon att det fanns plats för fler.

– Vi hade goda vänner som var familjehem och tyckte det var så härligt att komma hem till dem och alla barnen. Vi spelade kubb, hade picknick, lekte gömme… När vi skaffade gården tänkte jag: ”Oj så många barn vi skulle kunna ha här!” Allt blir ju roligare när man är fler.

Så när de fick frågan om de kunde tänka sig att vara avlastningshem kändes det rätt och lätt.

– Vårt första uppdrag var att ta emot ett syskonpar som kom på helgerna. Sen blev det ytterligare ett syskonpar. Min dåvarande man tyckte det kändes lite som att ha sommarbarn.

Han var dansbandsmusiker så mesta delen av tiden var han på turné och Åsa var hemma själv med sex barn.

– Man hittade strategier för att få allt att funka. På kvällarna var det kö till duschen och jag fick börja med den yngsta, sedan fick de äldre hjälpas åt medan jag lagade mat. Direkt efter maten nattade jag den lilla och sen tog jag dem i tur och ordning. Jag tyckte aldrig det var något konstigt med det.

Åsas liv har alltid varit fullt av barn.

– Var jag än har bott så har det funnits grannar som behövt mig. Vi hade alltid extrabarn hemma så att bli familjehemsförälder kändes som en naturlig följd. Förutom de två syskonparen hade min dotter ofta en kompis boende hos oss. Varje helg var hon där och ofta även under veckorna. Vi skaffade en 9-sitsig folkabuss så att alla fick plats.

Förutom de biologiska barnen, som nu är 34 och 37 år, stannade de placerade syskonparen under hela uppväxten. Utöver dessa barn har Åsa hjälpt till där det har behövts.

– Jag tog hand om en litet barn under en tid då hennes mamma var sjuk och fick leva i skyddat boende för att undkomma pappan som misshandlade dem. Det blev en kortare tid men vi har fortfarande kontakt och mamman och barnet har det bra nu. Jag blev också tillfälligt jourhem när en familj tillfälligt behövde hjälp med ett barn. Sen fick hela den familjen hjälp och barnet flyttade tillbaka hem.

Hemma hos Åsa bor nu en pojke som är 13 år och en flicka som är 9 år.

– Pojken kom när han var fyra år och har stannat sedan dess. Efter några månader blev jag uppringd om ett spädbarn vars mamma bara var 15 år. Soc försökte få tag i morföräldrarna och tanken var att hon skulle vara tillfälligt hos oss men flickan bor kvar än idag. Pojken pratar ofta om när ”det kom en tant med barnvagn” till oss. Det var en stor dag i hans liv, kärlek vid första ögonkastet och de två har varit oskiljaktiga sedan dess.

Inte bara glädje

Sen finns det de fall där det inte går som man hoppats. En liten pojke pojke flyttade in för två år sedan. Han behövde skyddas från sin mamma men tyvärr röjdes platsen och pojken fick flytta till annan familj.

– Vi saknar honom alla fruktansvärt mycket men måste alltid tänka på vad som är bäst för barnet. Vi hoppas kunna träffa honom och umgås lite längre fram.

För några år sedan hjälpte Åsa en tonårsflicka som var väldigt krävande.

– Det funkade mellan varven men inte i längden. Vi gick skilda vägar efter ett drygt år men jag fick kontakt med henne på nytt via Facebook då hon skrev att tiden hos oss var de bästa i hennes liv. Jag kände mig lite förvånad eftersom jag upplevde det som att jag bara var hård mot henne. Men hon hade upplevt det som bra och jag tänker att hon kanske behövde just det.

Det är alltså inte bara barn som är i behov av trygga vuxna utan även tonåringar. Åsa minns en ung mamma som födde barn när hon var 16 år.

– Hon flyttade till mig som höggravid och fick bo här en tid. När hon hade fött pojken bodde de här i drygt två år. Därefter flyttade de till eget boende. Pojken är nu åtta år och bor hos sin pappa. Jag har fått jättefin kontakt även med honom och pojken mår bra. Jag tänker att genom att stötta dessa unga föräldrar ger vi en bra start för barnen.

Du är 60 år nu. Vill du inte ta det lite lugnt?

– Mina väninnor brukar säga att detta är åldern då man äntligen får egentid och kan slänga sig på soffan när man kommer hem. ”Ja, förutom du Åsa”. Jag brukar säga att jag kan stava till det där ordet egentid men inte har känt något behov av att ha det.

Vad är behållningen för dig?

–  Jag brinner för detta, det har blivit en livsstil. Det är inte alltid bara glädje i livet med barn men vågskålen tippar över – det ger så mycket i hjärtat att få finnas för dem. Ett av mina helgbarn som inte haft det så lätt kommenterar ofta att tiden går så fort hos mig men så långsamt där han bor annars. Hans leende när jag gör saker för honom… det är betalningen. Det är min bensin och det jag lever för.

Känner du att du räcker till?

– Jag är mig själv, är envis och tänker positivt. Jag tänker att allt man vill går att lösa. Det räcker långt. Sen har jag ett jättefint nätverk runt mig. Mina vänner vet att jag sällan kan åka iväg – de kommer hem till mig med god mat och dryck så kalasar vi här hemma istället. Och min före detta man finns med i bilden och ställer upp för oss när vi behöver. Jag har inte så stora krav på livet men känner mig rik.

Vad säger dina biologiska barn om att ha familjehemssyskon?

– Jag ser på alla som mina barn. Jag brukar säga att jag fött två barn och fått de andra på silverfat. Men det är klart att de som kommer till oss med en trasig bakgrund ger man lite extra. För mig har det varit så himla viktigt att det inte ska stå ”fosterbarn” i pannan på dem. Mina biologiska barn förstod det och var trygga med att de alltid har mig. De var fem och åtta år när syskonparet kom till oss. Så de har växt upp tillsammans. Min dotter har kommenterat i efterhand att hon såg det som en tillgång, de hade roligt ihop. Vi gjorde något positivt av det. Min numera vuxna dotter vill också bli familjehem och min son bor granne med oss och är en naturlig del av familjen och sina familjehemssyskon.

Hur funkar kontakten med barnens biologiska föräldrar?

– Visst har det varit knöligt ibland men jag har verkligen försökt tänka på att ta dem som de är, som i alla relationer. och då har det gått bra. Att inte reta sig på egenheter och om det blir omständligt utan försöka möta dem där de är. Spädbarnet jag tog emot som sedan kom att stanna har fin kontakt med sina farföräldrar som flyttade närmare där vi bor. Vi träffas regelbundet och har härligt utbyte. Detsamma med hennes pappa, som bara var 18 år när hon kom till oss. Han fick komma hit och lära sig vara pappa och vi fick en fin kontakt. Den store pojkens pappa brukar komma och hämta honom för umgänge varannan helg. Men först löser vi Melodikrysset tillsammans. Ibland har han kommit även när han inte skulle hämta pojken. Jag har ett stort nätverk runt barnen och det känns så värdefullt.

Vad skulle du vilja säga till dem som funderar på att bli familjehem?

– Ta kontakt med socialförvaltningen och resonera kring det. Om steget känns för stort så kan man börja med att vara avlastningshem åt andra familjehem. Då får du ta emot barn i ditt hem någon helg i månaden och får en känsla för hur det kan vara. Sen om du vill gå vidare så kan jag bara säga att det är så värt det! Att finnas för barn är livet för mig och det ger mig så mycket!

Fotnot: man kan också vara kontaktperson. Då träffar man barn som behöver trygga vuxna i sitt liv några gånger i månaden utanför hemmet. Hör av dig till socialförvaltningen för ett förutsättningslöst möte.

Text: Pernilla Gudmundsson