Familjehemsföräldrar berättar

Selma har brottats med psykisk ohälsa till och från under större delen av sitt liv. Men det var när hon vaknade en morgon och inte ville leva längre som hon insåg att hon måste söka hjälp med barnen och sonen fick bo tillfälligt i ett jourhem.

Som jourhemsförälder får Kristin ofta frågan om hur man orkar ta emot barn i kris och sedan lämna dem när uppdraget går vidare till ett familjehem.

Att veta vad man har men inte vad man får. Att leva i misär med någon slags grundkärlek versus materiellt överflöd i avsaknad av kärlek. Jesper Jörtsö växte upp i båda världar och jobbar nu med föreningen Knas hemma för att lyfta situationen för Sveriges familjehemsplacerade. Under hösten har han deltagit i Helsingborgs stads satsning "Framtidens familjehemsvård".

Hur är det att växa upp med familjehemssyskon? Sara Andersson är idag 35 år och fick två extra syskon när hon var åtta år. Hon ser dem som en självklar del av familjen.

En förälders värsta mardröm. Att någon tar ens barn ifrån en. Skulden och skammen när det händer. Susanne har brottats med just det i flera år nu och det är bara ett fåtal personer runt henne som känner till att hennes treåriga dotter är placerad i familjehem. Sedan dess har hon kämpat för att få tillbaka flickan. Men hon ångrar inte sitt beslut.

När Åsa flyttade till en gård utanför stan med sin man och två barn tyckte hon att det fanns plats för fler.

Att bli familjehem passar inte alla. Men det finns andra sätt om man vill hjälpa barn som är i behov av trygga vuxna. Monica kom av en slump i kontakt med socialförvaltningen och träffar nu barn utanför sitt hem - som kontaktperson.

För två månader sedan tog Karin och hennes familj emot en pojke som varit utsatt för svår omsorgsbrist. Han hade inte gått i skolan på fem år och suttit mycket isolerad på sitt rum. Mot alla odds har pojken, som beskrivits som understimulerad och aggressiv, nu klarat att börja i rätt årskurs för sin ålder och börjar öppna upp mot omvärlden.

I slutet av sommaren kom boken ”Hon hette Esmeralda”. Där berättar Melinda Jacobs hela historien om ”Lilla hjärtat”, om den stora kärleken till henne och hur det kunde gå så fruktansvärt fel.

Han säger att han varit med om det mesta. Uppväxten med en frånvarande pappa och en missbrukande mamma var svår. Det fanns sällan någon mat hemma och ingen ordning, inga regler, inget att förhålla sig till.