”Det är en fantastisk resa vi börjat på”

För två månader sedan tog Karin och hennes familj emot en pojke som varit utsatt för svår omsorgsbrist. Han hade inte gått i skolan på fem år och suttit mycket isolerad på sitt rum. Mot alla odds har pojken, som beskrivits som understimulerad och aggressiv, nu klarat att börja i rätt årskurs för sin ålder och börjar öppna upp mot omvärlden.

Det känns som en sanning att kärlek och engagemang växer ju mer man slösar med det. Karin har i sitt yrkesliv mött många barn som fått flytta ifrån mamman, som mått för dåligt för att kunna ta hand om dem.

– Jag fick upp ögonen för hur många barn som behöver hjälp och tänkte att vi borde kunna ta emot ett eller två barn i vår familj.

På den tiden bodde hon i Göteborg och familjen bestod förutom av Karin och mannen Magnus av fem barn. Nu är alla barn utom deras fjortonåriga dotter Olivia utflugna och de bor sedan en tid i Skåne.

– När vi landat ordentligt började jag titta på familjehemsbanken och läste där om en 13-årig pojke, Elias. Jag kände direkt att han skulle passa jättebra hos oss. Vi kontaktade socialförvaltningen och de startade en utredning för att kunna godkänna oss som familjehem. När den var klar efter några månader hade pojken ännu inte blivit placerad och handläggarna var glada att vi fortfarande ville ta oss an honom.

Hur var första mötet med pojken?

– Vi hade tagit ledigt från skola och jobb eftersom vi tänkte att det var viktigt att vi fick ett gemensamt första möte. Vi hade också bestämt att ingen skulle övertala någon annan om det inte kändes rätt. Jag var jättenervös. Vad säger man? Hur gör man? Jag bara bestämde mig för att fråga om jag fick krama honom när han kom. Det fick jag. Vi satt och pratade lite men rätt snart sa min dotter: ”vill du hänga med upp på mitt rum och lyssna på musik?” Vi kunde höra hur de skrattade däruppe och andades ut. När barnen kom ner igen hade de gjort en lista på vad Elias behövde. Vi märkte att hans pappa blev lite obekväm. ”Om han flyttar in”, lade Olivia till. Socialhandläggaren frågade honom hur det kändes men han svarade bara kort ”bra”. ”Okej, ni får alla tänka över helgen”, sa hon. Elias tittade ner i golvet, tog av sig hoddiehuvan och sa: ”Jag behöver inte tänka, jag vill bo här”. Då fick min man tårar i ögonen.

Den kommande tiden höll de sms-kontakt, skrev godnatt och räknade ner dagarna. Kvällen före inflytten skrev Elias: ”I morgon är det dags, jag längtar jättemycket”. När de hämtade honom var han själv hemma och stod och väntade med några flyttkartonger. Han hade ingen nyckel så de fick lämna hemmet olåst.

– Det var en jättekonstig känsla men visade ganska tydligt hur han hade det. Han kändes övergiven, berättar Karin.

Sedan dess har Elias stannat i familjen och den biologiska pappan vill inte längre ha vårdnaden. Mamman, som han inte haft kontakt med på fem år, har däremot hört av sig frekvent på ett sätt som varit jobbigt för Elias.

– VI har fått hjälp från socialförvaltningen att begränsa deras kontakt en aning eftersom vi märkte att han inte mådde bra. Vi vill inte alls förbjuda kontakt dem emellan men det blev nästan som trakasserier och skapade oro. Socialförvaltningen har varit ett otroligt stöd som tagit hand om kommunikationen med mamman i samarbete med Elias.

Att börja skolan igen efter så många års frånvaro har varit tufft och krävt mycket jobb. Men mot alla odds går Elias nu i rätt årskurs för sin ålder.

– Man måste förstå att han aldrig gjort en läxa och inte deltagit i en lektion sedan årskurs tre så det har inneburit många möten, hjälp med läxor och inte minst arbete med hans attityd. Vi märkte att han vant sig vid särbehandling och att det inte krävts någonting från honom. ”Jag är en speciell kille och behöver inte göra som andra. Jag ska gå i en särskild klass där man inte gör något”, sa han. Det fick vi ta ur honom. Det är en balansgång i att gå varligt fram men också medvetandegöra att han också har skyldigheter.

Hur har dynamiken varit mellan er biologiska dotter och pojken?

– Olivia är den tuffa i vår familj och Elias är inte så väluppfostrad. Han har ett sätt som inte alltid är så smidigt. Jag och Magnus säger ifrån vänligt men tydligt :”vi vill att du gör så här” medan Olivia reagerar starkare och säger: ”Skärp dig! Nu har mamma och pappa hjälpt dig med läxorna, gjort god efterrätt och en massa andra saker. Vad är ditt problem?” Då lyssnar han! Han ser upp till henne och det är som att han då kommer på sig själv. Han svarar: ”Jag vet inte varför jag gjorde så. Förlåt.” Sen om Oliva säger: ”tack för maten, det var jättegott!”. så säger han detsamma. Han lär sig hur man beter sig genom henne helt enkelt medan vi inte hade kunnat vara så hårda mot honom. Det är samtidigt en jättefin känsla mellan dem.

En kväll när Elias mådde dåligt var han plötsligt försvunnen från sitt rum och Karin och Magnus blev jätteoroliga.

– Vi rusade in på Olivias rum. Då hade hon bäddat ner honom, gjort popcorn – de låg och tittade på film. I mycket är han fortfarande som en 8-åring och hon är en mogen 14-åring som upplevs som äldre så hon pysslar om honom och han ser upp till henne i en fin balans.

Är du någon gång orolig över din dotter? 

– Självklart har vi ställt oss frågan hur hon påverkas av allt detta. Hon har fyra äldre systrar med stort åldersglapp. Det känns som att hon längtat efter att få känna sig stor. Jag har varit noga med att säga till henne att Elias inte är hennes ansvar. Men hon säger: ”jag vill, mamma”. Och det är inte så att hon har tid med honom hela tiden. Hon är lite sunt egoistisk, som tonåringar är, och säger ifrån när hon vill vara ifred eller hänga med sina kompisar. I början var några av våra släktingar och vänner oroliga eftersom han beskrivits som aggressiv. Han kan vara det mot mig och i skolan, men inte på något skrämmande vis. Han är en väldigt liten 13-åring och det handlar mer om dålig attityd. Då är vi mer oroliga över hans tendenser att inte vilja något. Han har liksom vant sig under så lång tid vid att inte vara delaktig. 

Att vara familjehem innebär inte att man behöver säga upp sig från sitt jobb, tvärtom. De flesta barn behöver komma till helt vanliga familjer där man jobbar, går i skolan och har fritidsaktiviteter. Men i vissa fall kan man behöva lite mer tid. Att Karin jobbar hemifrån har underlättat och möjliggjort en bra start för Elias som varit så försummad.

– Det har varit en både häftig men kämpig resa som nästan krävt heltid av mig den första tiden. Ersättningen man får är inte alls satt som en lön så rent ekonomiskt är det ingen räkmacka. Har man inte hjärta eller superengagemang så ska man nog göra något annat. Men vi är här för att göra skillnad. Jag vet att han kommer få förutsättningar att klara sitt liv som han inte hade innan. Det vi ger får man sällan tillbaka direkt eller som någon form av klapp på axeln men på så många andra sätt. Jag får det när jag ser hans framsteg. Det är så spännande att vara del i en annan människas utveckling. Och emellanåt överrumplar han mig med att skicka hjärtan eller ge mig en kram.

Är det värt det?

– Jag har sagt det till alla: ja det är absolut värt det. Vi frågar oss snarare varför vi inte gjorde det tidigare. Jag är också förvånad över hur snabbt jag tog till mig honom som mitt eget barn. Jag gör ingen skillnad på honom och Olivia. Jag har nu helt enkelt två barn hemma! Att bryta in och vägleda så mycket gör att man kommer väldigt nära. Han kunde inte knyta skorna, han förstod inte sociala koder eller hur saker fungerar. Det har krävt mycket av oss men det är också helt otroligt hur långt vi kommit på två månader.

Många är oroliga över att inte räcka till eller att bli begränsade när man tar sig an ett familjehemsbarn.

– Jag brukar fråga om de tänkte så när de funderade på att skaffa egna barn. Det är klart att det är tufft ibland. Man har utmaningar med alla barn, på olika sätt. Socialförvaltningen är ett fantastiskt stöd och man pratar om det tredelade föräldraskapet där vi är en del, de biologiska föräldrarna – i de fall de finns kvar – en del och socialförvaltningen en. Vi får regelbundna besök av vår handläggare och pojken har en egen kontaktperson. De har varit fantastiska från dag ett och är aldrig mer än ett samtal bort.

Hon berättar att alla i familjen haft sin egen roll och relation till Elias.

– Min man har blivit en fin manlig förebild, det är tydligt. Elias hade rätt taskig kvinnosyn. Han kunde säga dumma saker och det tog min man tag i. ”Varför gör du så? Så behandlar vi ingen”, och förklarade att som man och kille måste man vara rädd om de tjejer man har och skydda dem. Sedan dess är det stor skillnad i hur han agerar mot mig och Olivia, han tar liksom hand om oss. Min man känner av hans energi och tar ofta med honom ut på promenader med våra hundar och då pratar de. Elias har haft väldigt starka åsikter om mycket, ofta hämtat från sociala medier parat med stora kunskapsluckor. Vi har fått hjälpa honom problematisera saker, kolla källor, reflektera själv och tänka kritiskt.

Just hundarna visade sig bli viktiga. Elias tydde sig ganska snart till en hund som var lite utanför flocken.

– Jag förklarade för honom att när vi tog emot henne var hon aggressiv och ägaren ville inte ha kvar henne. Han undrade varför hon var aggressiv och jag förklarade att det blir man när man är rädd, rädd för att inte lyckas. Och att om vi är snälla mot henne så lär hon sig. Det var en historia som berörde honom och sedan dess har han adopterat denna hund som sin egen. Han går ut med henne före skolan, ger henne mat och tar ansvar.

När de skulle skriva uppsats om sig själva i skolan slog Elias bakut och vägrade. ”Jag ska fan inte berätta om mig själv för någon.” Men berättade sedan -genom hunden. Han skrev:

”När hon kom till familjen blev hon trygg. När jag kom till familjen blev jag också trygg.”

Text: Pernilla Gudmundsson

Fotnot: namnen på de inblandade i artikeln är utbytta och bilden är en exempelbild.