”Jag anmälde mig själv”

En förälders värsta mardröm. Att någon tar ens barn ifrån en. Skulden och skammen när det händer. Susanne har brottats med just det i flera år nu och det är bara ett fåtal personer runt henne som känner till att hennes treåriga dotter är placerad i familjehem. Sedan dess har hon kämpat för att få tillbaka flickan. Men hon ångrar inte sitt beslut.

– Jag var i ett läge där jag blev rädd för mig själv. Jag kände att jag hade sjunkit så lågt att det inte kunde bli värre. Jag älskar min dotter över allt annat men var rädd för att jag skulle skada henne, eller ännu värre. Så jag anmälde mig själv. Jag har inte ångrat det en sekund. Samtidigt har jag kämpat med näbbar och klor för att få tillbaka henne och gjort allt som står i min makt för att få rätsida på min situation.

Susanne är själv uppvuxen i familjehem sedan åtta års ålder efter en trasig start med en mamma som hon beskriver som ”katastrof”.

– Mamma och hennes man blev dömda för grov misshandel av mig men hon har aldrig erkänt att det var så. Jag har en sju år yngre halvbror som också blev placerad. Så de gjorde alltså samma misstag två gånger. Jag svor på att aldrig bli som hon och har brutit med henne. Jag ville bli den bästa mamman till mitt barn.

Susanne flyttade ifrån familjehemmet när hon var 19 år. Hon fick jobb och eget boende. Efter några år blev hon gravid. Det fanns inte någon pappa med i bilden men Susanne ville behålla barnet.

– Jag kände: ”Shit, jag kommer älska detta barn över allt annat och ska inte göra som mamma gjort.” Men sen kom coronan och det blev det så jobbigt under graviditeten. Alla föräldrakurser ställdes in. Ingen profylaxkurs. Jag har adhd så för mig blir det svårt när allt förändras och ställs in på det sättet. Jag är inte så bra på att läsa på själv.

Det var meningen att Susannes familjehemsmamma skulle vara med på förlossningen men hon blev avskräckt av rubrikerna om coronasmitta.

– Jag blev så isolerad. Jag träffade knappt min familj och kände mig ensam. Min förlossning blev ingen bra upplevelse. När Tindra var född tänkte jag ”vem är detta?”. Jag ville inte ha henne. Jag fick jättedåliga känslor. Det kan ha med min diagnos att göra, eller så hade jag troligen en förlossningsdepression.

Efter förlossningen var Susanne ensam på BB. Tindra tog inte bröstet och de blev kvar några dagar. Susanne gick över till flaskmatning och åkte sen hem själv.

– Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kände mig så ensam på grund av den där jävla coronan. Efter första natten ringde jag min familjehemsmamma och storgrät. Vi bestämde att jag skulle åka till min familjehemssyster som nu också har familjehem. Jag bodde där i en månad. Jag fick avlastning och fick vara lite själv. Samtidigt isolerade jag mig och gjorde knappt något. Tindra skrek bara jag skulle gå på toa, de andra barnen sprang runt och jag hade panik. Vad skulle jag göra? Hela kroppen låste sig och jag fick för mig att skaka min tös. Jag lade ett täcke över henne och ville bara att hon skulle vara tyst. Detta hände några gånger och jag mådde så dåligt.

”Fan, de kommer ta mitt barn”

Efter några veckor berättade Susanne för sin familjehemssyster hur hon mådde och vad hon gjorde mot dottern.

– Jag skrev ner exakt vad jag hade gjort. Hon förstod att jag behövde hjälp. Min sista utväg var att ringa till soc. Jag visste att vi behövde göra det men förstod också att de skulle ta henne. Fan, de kommer ta mitt barn…

Samma kväll kom några socialsekreterare hem till Susanne och hennes familjehemssyster. Efter ett långt samtal sa de att de skulle omhänderta flickan.

– Det var jävligt tufft. Men jag ska inte tycka synd om mig själv. Det är Tindra det är synd om. Hela min värld förstördes den dagen. Därefter har jag bara försökt landa i allt. Jag fick lugnande medicin, jag gick i terapi. En läkare konstaterade att det fanns misstanke om förlossningsdepression men jag fick inte påbörja någon behandling eftersom jag var mitt i utredning.

I Sverige placeras cirka 150 000 barn varje år. Orsaken är att barnet far illa eller riskerar att fara illa på något sätt i sin ursprungliga familj. Ofta är det samhället runt barnet som slår larm efter tecken på vanvård eller annat man fångat upp om att barnet inte mår bra. Vuxna som jobbar med barn har en skyldighet att göra en orosanmälan om man misstänker att ett barn far illa. När socialtjänsten undersöker saken är det inte samma sak som att barnet tas om hand. Man tar inte bara ett barn hur som helst. Men ibland kräver situationen det. Det kan handla om att föräldrarna missbrukar, misshandlar barnet och/eller att de på grund av psykisk ohälsa har svårt att ta hand om sitt barn.

Susanne hamnade på ett utredningshem i tre månader där hon fick bo tillsammans med dottern och personal. Därefter flyttades de till ett behandlingshem där de skulle vara i sex månader. Behandlingen avbröts efter fyra månader eftersom personalen inte tyckte att Tindra utvecklade en anknytning till Susanne.

– Det var då hon blev placerad i ett familjehem utan mig. Jag förstod inte riktigt varför de tog henne ifrån mig. Under hela tiden har vi haft regelbundet umgänge och jag har verkligen försökt möta henne där hon är. Jag minns själv hur min mamma ville tvinga mig till saker och blev sur om jag inte ville prata med henne. Hon la skulden på mig och gjorde sig själv till offer. Så vill jag inte vara. Jag har hela tiden tänkt på Tindras bästa och satt mig själv åt sidan.

Nu har det gått drygt två år och Tindra är på väg hem till Susanne.

– Jag har krigat som bara den för att få hem henne. Vid sidan av detta annorlunda liv har jag jobbat och hittat på saker för att få tiden att gå. I början hade vi bara umgänge var tredje vecka och jag tänkte att det blir ju inte lättare med anknytningen då. Så jag drog det vidare till domstol och fick beslut på utökat umgänge till varannan vecka. Hon tydde sig allt mer till mig och då ansökte jag om hembegäran.

Först var det tal om en ny vända på utredningshem men beslut fattades om LVU i hemmet.

– Jag mådde så fruktansvärt dåligt på det där utredningshemmet och är så glad över att Tindra kommer hem nu. Jag ska vara föräldraledig i två månader och därefter ska hon få börja förskolan. Jag behöver också aktivitet för att vara den bästa mamman så då kommer jag börja jobba igen. Men först ledigt och bygga bra rutiner. Vi har lite tid att ta igen.

Hur känner du inför att prata om detta?

– Det är tufft. Jag har ju inte varit öppen med detta och lever med min skam. Jag mår skitdåligt över vad jag utsatt Tindra för. Men det var det bästa beslutet jag kunde göra att anmäla mig själv. Jag var på botten och önskar inte någon det jag och Tindra varit med om.

Vad önskar du att alla skulle veta om den som har ett barn placerat?

– Att försöka vara förstående och inte dömande. Jag önskar att människor hade förstått vilket liv jag haft med vuxna som aldrig fanns där för mig, att jag aldrig haft någon att se upp till eller lita på. Jag fick bli vuxen väldigt tidigt och försöka ta hand om mig själv. Jag har min diagnos och min ångest som jag levt med väldigt länge. Jag har svårt att be om hjälp eftersom så många har svikit mig och det känns som att jag är en börda för andra. Sammantaget försvårade allt detta mitt föräldraskap. Inget av det förlåter såklart det jag gjort men jag hade önskat att någon gett mig en kram och förstått mig. Problem handlar ofta om något som hänt i ens liv och jag hade aldrig kunnat förutspå att jag skulle hamna i detta. Jag var en fullt fungerande, frisk människa med en vardag som de flesta andra men ändå hände det. Ibland tänker jag mörka tankar att man kanske bär på ”misshandlar-gener” och kanske aldrig blir ”frisk” från det. Men jag älskar min dotter över allt annat och jag hoppas att allt blir bra i framtiden. Hos mig ska hon få det bäst.

FAKTA: LVU (Lagen om vård av unga) ska alltid inledas utanför barnets hem. Men socialnämnden får medge att barnet därefter vistas i sitt eget hem om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av barnet.

Fotnot: Susanne och Tindra heter egentligen något annat. Bilden är fingerad.