”Jag kommer aldrig att ge upp”
I slutet av sommaren kom boken ”Hon hette Esmeralda”. Där berättar Melinda Jacobs hela historien om ”Lilla hjärtat”, om den stora kärleken till henne och hur det kunde gå så fruktansvärt fel.
– Jag trodde jag skulle dö stundtals, så jobbigt var det att skriva boken. I efterhand ser jag att det kanske var för nära inpå allt. Jag klarade det knappt. Samtidigt, det är en så viktig historia och den måste berättas. Så jag kände att jag måste göra det. I första hand av kärlek till Esmeralda och i någon slags upprättelse för henne, men också för att belysa det systemfel som finns. Jag vill också inspirera andra att öppna sina hem och hjärtan för dessa barn. För behovet av familjehem är jättestort.
Melinda Jacobs blev känd för hela svenska folket som familjehemsmamma till ”Lilla hjärtat”, den treåriga flicka som, efter ett beslut i kammarrätten, flyttades tillbaka till sina biologiska föräldrar – föräldrar med en dokumenterad historia av psykisk ohälsa och missbruk. Ett knappt år senare hittades Esmeralda död, undangömd under en säng med narkotiska preparat i kroppen.
Vissa föräldrar med stora svårigheter kanske lyckas vända sina problem men om barnet har haft sin enda anknytning i familjehemmet sedan spädbarnstiden bör det inte spela någon roll. I Sverige har de biologiska föräldrarnas rätt till sitt barn fått gå före barnets rätt. Jag var den enda förälder Esmeralda kände till. Att rycka upp ett barn ur sin trygga miljö på det sättet skapar trauman. Eller ännu värre saker.
Hennes förslag har blivit lag
Melinda Jacobs har jobbat oförtrutet sedan Esmeraldas död med att förändra våra lagar på området. I december 2020 röstade riksdagen igenom fyra förslag till lagändring och i mars i år kom fem förslag till en ”Lex Lilla hjärtat”.
Det är mina förslag, jag har varit med och tagit fram dem. Fyra lagar har gått igenom och fem ligger hos lagrådet nu och det är bra. Men det behövs så mycket mer. Jag kommer att fortsätta driva dessa frågor. Nästa steg är att förändra förutsättningarna och höja statusen för familjehem. Det behövs.
Förutom det opinionsbildande arbetet med riksdag och regering, att sitta i tevesoffor och besöka landets kommuner har hon också startat en förening som dels finns till för att stärka familjehem och dels har en önskelåda där placerade barn får önska något. Föreningen skickar genom den iväg familjehem på spa, båtturer, nöjesparker eller något annat som ska förgylla tillvaron och lyxa till det.
Om att följa sitt kall
Melinda Jacobs har sedan hon var liten känt en kallelse att hjälpa andra.
– Jag hade detta med omhändertagande i mig och visste tidigt att jag skulle hjälpa barn. En klasskamrat till mig var familjehemsplacerad och genom det fick jag upp ögonen för detta sätt att hjälpa. Där och då bestämde jag mig för att bli familjehem. Så fort jag fyllt arton år lämnade jag in en ansökan och blev kontaktperson till en flicka. Sedan dess har jag aldrig varit utan uppdrag. Många av dessa har varit väldigt tuffa och emellanåt har jag tänkt att jag inte orkar mer. Men sen är jag där igen. För mig är detta ett kall, precis som att vissa vet att de ska bli läkare eller präst. Detta är min väg.
Vad skulle du vilja säga till dem som funderar på att bli familjehem?
– Om man är minsta nyfiken så ska man kontakta sin kommun. Det finns en massa frågor man behöver få svar på. Jag träffar så många därute som tänkt tanken men sen stannar det där och man antar en massa saker. Ta reda på fakta istället! Skicka det där mejlet eller boka ett hembesök så att du får svar på allt du funderar över. Ibland har socialförvaltningen informationsträffar då man kan gå och lyssna på andra familjehem som berättar hur det är. Så får man träffa dem och kan fundera lite till. Sen får man ta den tid man behöver och höra av sig igen när man bestämt sig.
Finns det fördomar runt detta med att vara familjehem?
– Ja, många tror att man måste ändra hela sitt liv. Sluta jobba eller vara på ett visst sätt. Men det behövs helt vanliga familjer som lever helt vanliga liv med jobb, skola och fritidsaktiviteter. Med eller utan barn, i par eller som singel. Det är klart att om det är ett litet barn man tar emot så får man kanske vara hemma lite mer i perioder, men så är det ju för alla som har barn.
Har du något särskilt på gång framöver?
– Jag skriver på en ny bok. En bok för barn som jag hoppas alla socialförvaltningar vill köpa in. Den handlar om ett barn som blir omhändertaget. En vanlig kapitelbok för barn men med små blänkare även till den vuxne. Alla skulle behöva läsa den boken för de placerade barnen finns runtomkring oss alla. Det finns några på varje skola och i varje bekantskapskrets. Sen håller jag på att spela in en dokumentär som ska sändas nästa höst. Jag hoppas det kan hjälpa till att skapa fler familjehem. Annars fortsätter jag det vanliga arbetet. På torsdag sänder jag och socialministern live och pratar lagar och lagändringar inom familjehemsvården. Jag kommer inte släppa min kamp. Det är mitt sätt att överleva det som hänt men också som en hyllning till Esmeralda så att hon på något sätt får upprättelse.
Du har nya familjehemsbarn nu. Hur orkar du fortsätta?
– Ja, jag har två små pojkar förutom min tre biologiska barn. Den ene pojken var hos mig redan innan Esmeralda dog. Den andre tog jag emot i början av 2021. Jag fick vara med på förlossningen och det är så säkert det kan bli att han kommer att få växa upp hos mig. Annars hade jag kanske inte orkat. Men jag kan inte se vad jag skulle göra i livet som är viktigare än detta.
Text: Pernilla Gudmundsson
Foto: Privat
Melinda Jacobs gästar oss i Helsingborg sista veckan i mars då du får möjlighet att höra mer om hennes arbete för familjehemsvården. Håll utkik!
Nyfiken att veta mer om vad det innebär att vara familjehem? Kom på våra informationsmöten. Se tid och plats här
Observera att din kommentar blir en allmän handling som kan komma att läsas av andra.
Ange din e-postadress för att få återkoppling på din feedback.