”Det var livsomvälvande för mig”

Att bli familjehem passar inte alla. Men det finns andra sätt om man vill hjälpa barn som är i behov av trygga vuxna. Monica kom av en slump i kontakt med socialförvaltningen och träffar nu barn utanför sitt hem – som kontaktperson.

– Man tänker kanske att alla barn har föräldrar och någon form av stabilitet men så är det inte, säger Monica som träffar flera barn i behov av stöd.

Under den tid av samhällsrestriktioner som gjorde det svårt att vara småföretagare fick Monica se sitt företag gå i konkurs. Mitt i sorgearbetet över det som gått förlorat ringde en bekant som jobbar inom socialtjänsten och frågade om Monica kunde tänka sig att tillfälligt vaka över ett nyfött barn.

– Jag hade tiden och tänkte ”varför inte”. Det var en pojke i ett kritiskt tillstånd som behövde tas om hand tills de hade hittat ett familjehem till honom. Jag och en annan kvinna turades om under dygnet: vi matade och var nära. Det berörde mig otroligt mycket och var livsomvälvande för mig. Så sårbara våra barn är, så i behov av trygga vuxna.

Efter två veckor fann socialförvaltningen ett hem till pojken. För Monica var uppdraget därmed över men dialogen med socialförvaltningen var igång och hon fick höra talas om att man kan vara kontaktperson.

– Jag hade tidigare tagit upp frågan om att bli familjehem med min familj men alla ville inte lika mycket så det funkade inte för oss. Men när jag nu fick höra vad det innebär att vara kontaktperson så tänkte jag att detta är något jag kan göra själv och kände starkt för det.

Monicas första erfarenhet som kontaktperson är knappast den typiska. Uppdraget innebär att träffa barn utanför hemmet och finnas där som stöd efter behov. Det kan handla om allt från sociala situationer till barn- och ungdomsaktiviteter som hemmet kanske inte mäktar med.

– Det är sällan sådär dramatiskt som med den nyfödde pojken utan en mer mjuk process. Ofta handlar det om större barn eller tonåringar. Man ska inte vara psykolog eller någon slags expert, bara en vettig vuxen, en förebild som kan ge av sig själv och sin tid.

Monica blev efter intervju matchad med en tonårsflicka som levde i så kallad hederskultur.

– Hon hade det väldigt kämpigt och vi fick en nära relation. Hon tog studenten i våras, bor i egen lägenhet nu och har fått jobb. Det är så glädjande! Hon skriver ofta till mig om hur mycket jag har betytt och menar att hon aldrig tagit sig igenom de tuffa åren utan mig. Det är en otrolig belöning att få höra. Jag känner ju inte att jag gör nåt särskilt. Jag är bara mig själv, använder min kreativitet till att hitta på bra saker att göra ihop och försöker ge livsråd utifrån mitt eget liv.

Monica har valt att ha ett ganska stort engagemang som kontaktperson. Omfattningen väljer man själv utifrån sina förutsättningar och matchas därefter med barn efter behov.  Idag träffar hon en flicka som är 9 år och en pojke som är 16. Dessutom är ytterligare två flickor på ingång.

– Det betyder så mycket för mig att få hjälpa till. Det är så enormt givande och känns så rätt i magen. Det låter kanske klyschigt men det har blivit som ett kall för mig.

Monica hamnade i en utmattningsdepression i början av året och fick gå i terapi för att bearbeta.

– Jag funderade på varför jag inte har några problem med att  ge av min tid till dessa barn men inte klarar att vara chef på en arbetsplats. I båda fallen påverkar jag andra människors liv men när det gäller barnen så är inte poängen att jag ska lösa problemen – det finns andra som jobbar med de bitarna i sin profession.

Varje barn har en handläggare som kontaktpersonen också har kontakt med. De finns till i alla typer av frågor och tar vid om man misstänker att barnet far illa.

– Socialsekreterarna är helt fantastiska människor som alltid finns där. Jag känner mig värdefull i den kontakten och de har verkligen stöttat mig så att uppdragen går bra.

Vad säger dina egna barn om ditt engagemang?

– Jag har en 19-åring och en 23-åring. Dessutom två bonusbarn som är 17 och 23. För oss är det inget konstigt. Min minsting, som fortfarande bor hemma, vill ge grejer till barnen även om de aldrig träffats och jag inte pratar om dem. Det är sekretess.

Passar detta för alla?

– Jag vill gärna avdramatisera uppdraget. Du behöver inte vara en speciell person. Du ska bara vara du och möta barnet som du är. Men det handlar om att vilja ge av sig själv. Det är det absolut viktigaste. Då får man också belöningen: känslan av att nå fram och att göra skillnad för en ung person som behöver en vettig vuxen i sitt liv. Det är en underbar känsla att ha varit med och påverkat i rätt riktning, om än lite.

Hur gör man då?

Är du minsta nyfiken – kontakta socialtjänsten, bara gör det! Man binder inte upp sig utan har ett förutsättningslöst första samtal. Det kanske bara väcker ett frö, det kanske blir av längre fram eller inte alls. När du väl har bestämt dig blir du intervjuad så att de kan matcha rätt barn efter dina förutsättningar och intressen. Sen bestämmer ni hur ofta du har möjlighet att träffa barnet eller barnen. Inget är skrivet i sten och man kan när som helst kontakta socialförvaltningen och justera – de är helt fantastiska!

Vad är belöningen för dig?

– Känslan av att bara ha fikat och snackat men sen få det här långa meddelandet: ”Vet att du sover nu men vill att du ska veta att jag inte klarat mig igenom dessa åren utan dig.” Eller: ”Jag ska på synundersökning – kan inte du följa med?” Varje stund när man är med dem är härlig. Men när de dessutom uttrycker det såhär och vill ha med mig på saker så känns det underbart. Att man blir en naturlig del i deras vardag och gör skillnad för dem är nog det bästa.

Text: Pernilla Gudmundsson