”Det rev i mammahjärtat men jag kände att det var det bästa för barnen”

Selma har brottats med psykisk ohälsa till och från under större delen av sitt liv. Men det var när hon vaknade en morgon och inte ville leva längre som hon insåg att hon måste söka hjälp med barnen och sonen fick bo tillfälligt i ett jourhem.

– Jag känner sjukt stor tacksamhet till både jourhemmet och socialtjänsten. Utan deras hjälp hade jag och mina barn inte haft den fina relation vi har nu. Hade jag vetat det jag vet idag hade jag sökt hjälp tidigare.

Selma mår idag bra. Hon har jobb, sina två barn boende hos sig – som dessutom fått ett syskon. Men för några år sedan hamnade hon i kris. Hon hade separerat från sonens pappa som var sjuk i cancer och under behandling. Tillvaron blev tuff och Selma sökte hjälp för egen del på vårdcentralen men kände att hon blev runtskickad. Hon ansökte om avlastning hos socialtjänsten och blev kallad till möte.

– De ansåg då att jag var tillräckligt stabil. De tyckte att jag kunde ta tillbaka min anmälan. Jag var osäker men gjorde som de sa. Men så en morgon vaknade jag och ville inte leva längre. Det var hemskt. Jag hade två underbara ungar och förstod inte var känslan kom ifrån. Jag var jätterädd och åkte hem till min mamma som tyckte att jag skulle åka in till psykakuten medan hon tog hand om min son Oliver.

Selma blev inlagd och ringde socialtjänsten för att meddela att Oliver var hos sin mormor och dottern hos sin farmor och farfar.

– Jag kände inte igen mig själv och famlade efter hjälp.

På akuten gjordes en orosanmälan så socialtjänsten fick samtal även därifrån. Mormor hade kvar Oliver i det akuta skedet men alla var eniga om att de behövde placera honom på annat sätt i förlängningen.

– Att ta hjälp av en jourfamilj kom på tal. Jag pratade med personalen på sjukhuset och med barnens pappa och kom fram till att det var den bästa lösningen just då.

Trotsade rädslan 

De första två dygnen på sjukhuset blev Selma övertalad att stanna. Resterande 29 dygn blev hon kvar helt frivilligt.

– Jag var livrädd att förlora mina barn men ville samtidigt bli frisk. Dottern hade bott hos farmor och farfar varannan helg sedan hon var liten så det var självklart att hon skulle stanna där. Med Oliver var det annorlunda.

De fick erbjudande om ett jourhem direkt men det låg långt bort så det skulle blivit svårt med umgänget. Sen fick de förslag om att få träffa Kristin och Benny som bodde närmare.

– Jag kände att om jag skulle behöva lämna mitt barn så ville jag vara med själv, veta vilka det var som tog emot honom, se min son i ögonen och kunna säga att vi ses igen. Jag var skräckslagen eftersom jag hade hört att man aldrig fick se sina barn igen. Men jag trotsade rädslan så att han skulle få det bra. Så fort jag mötte Kristin föll en sten från mina axlar. Det var fortfarande en otroligt sorglig situation men… jag bara visste och kände att hon var en väldigt fin människa. Hon hade en fantastisk energi och jag kände att hon inte dömde mig. Jag kände också att Oliver slappnade av direkt när vi kom in i deras hem. De bjöd på fruktsallad och glass och vi pratade. Jag fick fylla i papper om att Kristin tillfälligt hade ansvaret för Oliver.

– Jag sa till Oliver att jag skulle åka iväg och jobba på att bli frisk. Han var då fyra år, han kändes trygg och nyfiken. Han har autism och små egenheter för sig, gick runt och kollade huset men Kristin och Benny tog honom helt naturligt. När jag åkte därifrån rev det i hela mammahjärtat men jag kände att detta var det bästa i den situation som var.

Det blev totalt två omgångar som sonen bodde i jourhemmet. Första gången i ett knappt år. Under den tiden hade både Selma och pappan regelbundet umgänge med honom som utökades kontinuerligt för att vänja pojken att flytta hem igen.

Ett år senare dog Selmas bästa vän. I chocken och sorgen förvärrades Selmas mående och hon blev inlagd på nytt.

– Jag kände igen signalerna och ville inte sjunka så djupt som vid förra tillfället och sökte hjälp snabbare.

Inläggningen varade denna gång bara någon vecka och därefter hölls regelbundna möten med socialtjänsten och jourhemmet för att säkerställa att sonen hade det bra.

– Det var i fullt samförstånd som vi enades om att han skulle bo lite längre tid hos Kristin och Benny. Vi utökade umgänget för att alla inblandade skulle känna trygghet och lade hela tiden på fler dagar. Ibland träffades vi dessutom alla hemma hos dem. Kristin ordnade med kalas och min dotter var också med.

Nu är Oliver 8 år, dottern 11 år och båda bor heltid hos sina föräldrar.

– Vi har nu en fullt fungerande tillvaro med jobb, skola och barnen har fått ett syskon. När man mått så dåligt och det sedan blir bra är det klart att man reflekterar. Första tiden efter inläggningen bad jag om stödinsatser från socialtjänsten och fick en kontaktperson som varit ovärderlig. Vi har träffats någon gång, ibland har vi bara ringt men det har varit en trygghet att veta att de finns där för oss.

– Jag känner mig så genuint tacksam. Och samtidigt vemodig över att det är så tabu att söka hjälp. Många har fördomar och tror i sin okunskap att socialtjänsten bara är för pundare och att det bara är missbrukare som tar hjälp därifrån. Men socialtjänsten hjälper alla som behöver stöd. Vi läser bara i tidningarna när det har blivit fel. Men det kan bli väldigt bra också och det är därför jag berättar min historia. Våga söka hjälp! Våga tro att man kan komma i mål från allt det mörka. Det finns lyckliga slut.

Oliver mår idag bra, går i vanlig skolklass och pratar helt naturligt om tiden i jourhemmet, om alla roliga saker de hittade på där och håller kontakten med Kristin och Benny.

Fotnot: Oliver heter egentligen något annat.

Läs också: ”Alla barn kommer in i hjärtat” – om att vara jourhem

Text: Pernilla Gudmundsson
Foto: Privat